Livsfarlig dåre.

Under fem års tid har jag varit inskriven i den slutna psykvården som en specialistpatient.

Smaka på den meningen lite.

Ni förstår… jag är en livsfarlig dåre.
Mitt ibland er alla så andas jag samma luft och äter samma mat.
Jag tittar på Melodifestivalen och handlar på Konsum.
Går på promenad och säger hejhej till grannen.

Men där i mellan, så vet jag inte vem jag ser i spegeln.
Jag vet att det är hon, som borde vara jag, eller?
Jag åker spårvagn och plötsligt vet jag inte längre var jag är eller vart jag är på väg. Eller?
Jag hör ljud som inte finns och ser saker som inte syns.
Jag träffar bekanta, kramas och pratar om vädret, skrattar högt, pratar tvärsäkert, är tydlig och käck.

Men jag vill inte.
Jag vill inte skratta högt, prata tvärsäkert eller vara tydlig och käck.
Jag vill vara grå, tråkig och osexig. Jag vill inte stimulera dig eller någon annan.
Jag vill läsa böcker och vara ifred.

De säger att min ovilja beror på mitt psykiska tillstånd, men det tror inte jag.
Jag tror att världen är en falsk, ytlig och många gånger meningslös plats och jag vill inte vara med i den kaotiska leken.

Nu tror du kanske att jag menar självmord igen? Men nej.
Just nu har jag den biten under kontroll och avdelning död är långt borta. Men bara för att jag funnit mening i min egen vardag och med mitt liv, så betyder det inte att jag anser att alla andra är underbara samtidigt.

Nu tappar jag bort mig i meningslöst gnäll. Det jag i alla fall försöker komma fram till och berätta för dig, kära läsare, är att denna dåre numer är utskriven från den slutna psykvården som specialistpatient.
Jag går inte längre hos den långa raden terapeuter och psykläkare.

Skönt! Grattis! Vad roligt! Heja mig!

Jo..
Jag känner mig bara så liten och vilsen. Du förstår, när jag var barn och fantiserade om framtiden, så var det inte livsfarlig dåre som stod överst på önskelistan.
Jag ville bli operasångerska. Eller kassörska. Det som insetts genom åren av terapi och behandlingar, är att det ofta är dåren som har läget under kontroll. För när jag känner att jag inte vet vem jag är eller vart jag ska, så har jag egentligen inte så fel… eller?

Det är först när man vågar släppa taget mentalt om allt man trodde var sant, allt man trodde att man var och allt man suttit och väntat på, som livet som hela tiden funnits där kan kliva fram och presentera sig. Men inför denna sanning, känner jag mig liten och vilsen. Jag vill krypa in, ner och tillbaka till det jag känner och vet. Vanans makt.

Men visst kan jag se tillbaka och vara stolt över mitt jättearbete. Hur mycket bättre mitt liv är idag. Nu går jag i vanlig traumabehandling privat.
Lever mer och mer mitt liv precis som jag vill och borde.

Men jag kommer alltid att vara en vilsen, livsfarlig dåre som egentligen inte alls är vilse. Mitt ibland er alla.

Tysta vägar.

Det är så många samtal som tystnat.
Så många vägar jag inte längre kan vandra.
Jag minns hur de ser ut, men ingången har rasat.. brunnit.. försvunnit..

Det spelar ingen roll hur många vänner man skaffar sig eller hur många timmar terapi man genomgår, för det kan aldrig ersätta vägarna. Mina älskade vägar.

Tack lilla vän, för att du låter mig älska dig.
Tack för att du finns i mitt liv, min älskade lilla hund. Min Frankie.
Jag vet fortfarande inte vad kärlek betyder, men den börjar få konturer, och dem ger jag dig gärna.

Ganska få saker är viktiga, men de som är viktiga är väldigt viktiga.
Det gäller oss alla.
Man jagar upp sig över skitsaker, som egentligen inte spelar någon roll alls..
Men min terapeut säger att fler saker måste spela roll i mitt liv. Jag antar att hon har rätt, men jag hittar inte. Samtalet har tystnat, vägen är borta och jag är i ett inre fängelse.
Jag försöker skriva, försöker hitta ut någonstans ur mig själv, men det går inte.
Ingen inspiration, ingen tanke, ingen åsikt.
Jag går en trött promenad. Jag tittar ut genom fönstret.
Jag gråter, skrattar, sover och är. Men inga tankar.. inga åsikter.. ingen väg ut.

Ofta skrämmer jag mig själv. Oftare nu än förr.
För nu, när jag börjar få mänskliga konturer och ett mer helt inre, blir de sjuka delarna tydligare och mycket mera skrämmande. Jag vill gå fram till mig själv och peta på mig med en pinne och fråga: ”… vem är jag? vad gör jag här?”

Känslan av vakuum. Jag är ingen.

Tack, lilla älskade vännen, för att jag får försöka älska dig. Och mig.

Jag väntar på dig. Jag längtar efter dig.
Vissa dagar är jag så otroligt angelägen och rent av jäktad, men för det mesta så vet jag att jag måste lägga mitt pussel, göra mina grejer. Fixa och trixa.
Sen har vi resten av livet på oss.
Men just nu måste jag göra det här, utan att tappa fokuset.
Vara i mitt fängelse. Peta på mig själv. Och vara ingen.

Gott slut.

Gott nytt år!

2013. Ett av de jobbigaste åren i mitt liv. Det har väl aldrig hänt mer än i år. Mycket bra saker men väldigt omvälvande, påfrestande och skrämmande. Som jag nämnde i mitt enda inlägg i mars; så är inte bloggen på något sätt avslutad, bara vilande.
På återseende i det nya året, älskade vänner. Våga ta hand om er.

Tystnaden

Jag är tystnaden. Tänker bäst då.
Ingen musik, inget prat, inget skriva. Bara tyst.
Jag har inte slutat, inte heller tröttnat. Jag måste bara tänka.

Njuta av det återkommande ljuset. Vila.

2012 – En sammanfattning!

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Klicka här för att se hela sammanfattningen.

Ett utdrag:

600 people reached the top of Mt. Everest in 2012.
This blog got about 3 600 views in 2012. If every person who reached the top of Mt. Everest viewed this blog, it would have taken 6 years to get that many views.

Ett julkort.

När min Pappa dog..

 
Min Pappa var tvungen att dö, för att jag skulle börja leva.

Hans död var det som äntligen puttade mig över kanten.
Kanten som jag så länge suttit och dinglat mina ben över.
Jag var fet. Jag rökte. Jag levde mycket destruktivt.
Helt enkelt ett resultat av mina levnadsår.
Det var tvunget att puttas över den där kanten för att lämna den jag var och kunna bygga upp mig på mitt sätt. Rätt sätt.

Ni förstår, ”hotet” om min Fars eventuella död har länge legat över mig. Över 15 år av ständig pistolmynning mot tinningen. Ständig oro. Ständig rädsla. Idag? Imorgon? Nu?
Till slut blir man lite trygg i att ”det aldrig händer”. Han klarar det här med!
Min Far har bokstavligt talat återuppstått från de döda mer än en gång.
Så när jag kysste hans iskalla kind på dödsbädden, var jag helt säker på att han klarar även det här. På fullaste allvar, helt säker.
Jag prövade att ringa hans mobil i säkert ett år efter.
Skickade sms att det var dags att komma hem nu. Förnekade döden själv.

Under alla år av oro och rädsla var min Fars död min största mardröm.
Armageddon. Ragnarök.
Jag hade för länge sedan bestämt mig för att mitt liv upphör i samma ögonblick som min Far slutar finnas.

Pang! Outhärdlig smärta. Värre än något annat jag någonsin upplevt. Men jag dog inte. Fan.

Åter de gamla självmordstankarna. För om inte han levde, skulle inte heller jag leva.
För det gick ju inte?
Vem skulle ge mig alla svaren? Vem skulle vara min bästa vän och osjälviskt vilja vara det? Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden. Jag vore ingenting om du inte fanns..

Jag slog upp rockkragen mot blåsten och stängde mitt hjärta inåt. Kvävde sorgen.
Städade, rensade, bantade, tränade, letade efter ordning och reda överallt, bara inte i sorgen. Jag övergav sorgen. Jag övergav mig.
Eftersom att jag lever på en teknikalitet behöver det inte vara trevligt.
Bara rätt och riktigt, ordning och reda.

Nu kanske du tror att min Pappa var den bästa pappan i hela vida världen? Jag vill ju svara ja, men det stämmer inte alls. För min Pappa, Peter, var en rätt kass Pappa. Han var upptagen, lättstött och snarkade som ett bergatroll.
Han var bestämd, principfast och full av fakta.
Min far hade inte åsikter, han hade rätt.

Men det var min Pappa. Min Pappa som höll mig i handen när vi skulle sova, tills hans arm somnade och det inte gick längre. Men när jag ändå gnällde om en liten stund till, så fick jag alltid det.
Det var min Pappa, som strök mig över håret med sina varma, trygga händer.
Det var min Pappa och jag var hans älskade lilla skrått..

 

..så när jag började känna livslust igen fick jag skuldkänslor.
Låtsades inte om livslusten utan viftade bort den som en ”bättre period”.
HUR kan jag se fram emot att leva när han, Min älskade Pappa, är död, kall och begraven?
Först var det en genuin fråga. Hur skulle det rent av gå till?
Sen blev det bara skam och skuldkänslor, för att slutligen vara som med det mesta i mitt liv, uppdelat. Min Far är alltid med mig, men jag har livslusten i smyg.
Eller kanske var det tvärtom.

När min pappa dog ville jag inte prata med någon om det. Statistik visar att 98 % av alla som förlorar någon, vill prata om det. Jag vet att jag är udda, men visste inte vilken ovanlig liga jag spelar i. Lättar man på trycket så förlorar man bensinen som driver en till beslutsamheten att inte vilja andas.
Den ångesten var min egen och ingen fick ta den ifrån mig. Ingen fick förstå eller ens tro att de kunde trösta. För det går inte. Alltså ville jag inte prata om det.
För att inte läcka sorg.

Innan han dog, när jag var liten, lovade jag mig själv och alla stjärnor på natthimlen att när han dör, så gör jag det med.

När min Pappa dog, gjorde inte jag det.
Men min Pappa var tvungen att dö för att jag skulle börja leva..
 

Farbror Cancer & Morbror Sven

Farbror Cancer är en medlem i min familj. Ständigt närvarande.
Om jag räknar lite snabbt är det mellan 10 och 20 personer i 4 generationer som haft cancer. Bara min bror har överlevt än.
Farbror Cancer har hälsat på så ofta att jag faktiskt inte riktigt tar honom på allvar längre. Han är ju här jämt ändå. Faktum är att alla i min familj får det förr eller senare.

Nu är det min morbror. Dödligt sjuk.
Farbror Cancer delar hans kropp. Som så många andras.
När jag var liten var det inte så många som hade cancer. Då pratade alla om Aids istället.
Man kände ingen som hade cancer då. Idag känner alla Farbror C.
1 av 3 får cancer enligt socialstyrelsen. I vårt samhällsklimat tror jag att den siffran kommer att öka.

Min morbror Sven är ett mellanbarn.
Han fyller 60 år i september, har två systrar, en okänd dotter och jag vet ingen annan människa i hela världen som har sämre självförtroende än min morbror.

Jag minns så tydligt en dag efter skolan, kanske var det i mellanstadiet. Jag och mina klasskamrater gick från skolan till busshållplatsen, pratade och skrattade.
Plötsligt stannar de som går främst och viskar till oss bakom:
”Åh nej! Det kommer en fullgubbe!”
Det var Sven, min morbror. Och jag förstår att han måste skrämt de andra.
Tovigt, halvlångt hår på ända, skägg, haltande gång och slitna kläder.
Men det som de andra inte visste eller ens såg, var att fullgubben har ett hjärta av guld.
Nu kanske du tänker att jag menar på ett sånt där familjärt vis, ”hon tänker säkert så för att hon känner honom och bakom alla lodisar finns väl ett hjärta av guld?”
Men nej.. det är inte så jag menar.
Ni förstår, morbror Sven är ingen jag känner särskilt väl. Han har mest hållt sig för sig själv. Tagit sina rusmedel utan att störa familjen, bränt sitt ljus i bägge ändar och varit väldigt medveten om att han, han kan ingenting.
För Sven… Sven är dum i huvudet och han får skylla sig själv.

Min mamma har många gånger berättat om en dag när Sven som liten pojke kom hem från sjukhuset nyopererad för bråck. Det tog inte många timmar innan de andra barnen på gården stod och hoppade på hans nyopererade kropp.
Men hans föräldrar, alltså min mormor och morfar, dom gjorde ingenting.
För det där fick han ordna upp själv.

När jag var liten sa alltid Mamma att det inte var någon idé att hjälpa Sven, för han hade ändå inte vett att ta vara på hjälpen. Jag visste redan då att det bara fanns två personer som kunde rädda honom. Hans föräldrar. Nu är dom döda. Tyvärr eller lika bra är osäkert. Tyvärr kan inte min morbror få en befrielse innan han dör, men kanske lika bra för han skulle aldrig fått den.

Han ringde mig och grät för ett par år sen. Grät över hur vår familj är, grät över sina döda vänner, grät över sitt liv, grät för att det var hans födelsedag och ingen hade gratulerat honom. Slutet av samtalet var osammanhängande. Vilse. Tröstsökande.
Han ville prata om sin mamma.

Min morbror har längtat efter sina föräldrars kärlek hela sitt liv. Han bär den längtan som en andra hud som gör ont att se. En kostym man vill rädda honom ifrån.
Men ingen räddar Sven. Ingen ger honom hans efterlängtade värme. Och han dör ensam. För ingen tröstar knyttet. Min hjälte. Min Morbror Sven.

(På Spotify: Så länge skutan kan gå )

Sanningen ligger i betraktarens öga.

Jag får ofta frågan varför jag som barn inte berättade mer och oftare om vad som hände i mitt liv och i min kropp. Det gjorde jag, men på ett barns vis och ganska sällan.
För om man t.ex. pratar med en sjuksköterska om blödningar och blir nekad att något sådant ens finns.. då frågar man inte igen. Man bryr sig inte om att fråga en annan vuxen, en annan åsikt, en annan tanke; man nöjer sig med att de vuxna säger nej på den frågan.

Vidare vill jag även förklara att det språket ni ber ett barn använda som varit utsatt för övergrepp och våld, inte finns.

”Hade jag bara vetat Ulrika!”.. Min Far hade mkt svårt att smälta denna verklighet i det sista av sitt liv. ”Varför sa du inget?”

För jag visste inte… Helt säkert så visste jag inte. Varför frågade inte du?

Jag visste inte att jag var kontrollerad, förtryckt, slagen, hotad, mobbad, utnyttjad, våldtagen, manipulerad, hjärntvättad, tvingad, hetsad och trängd.. Jag visste inget av det där. Jag visste att livet var jävligt fel, att något var helt skruvat och att jag inte ens skulle orka fylla år en gång till.
Men att allt det hängde ihop? Aldrig…

Varför är det så? Det närmsta jag kommit det svaret är att jag inte visste bättre. Det var verkligheten i mina ögon. Har man aldrig sett något annat är det ju sanningen, om du tänker efter själv?
T.ex. har du aldrig träffat någon annan mamma än din egen, som kallar sig för din mamma. Tänk om någon rycker mattan under fötterna på dig och förklarar att den kvinnan aldrig varit din mamma och varför har aldrig DU sagt något om det till alla andra? För att du inte visste?

För sanningen ligger i betraktarens öga.. och ingen betraktade mig. Ingen frågade mig om vad som pågick. Ingen ville verkligen veta.

Och vad är sanningen? Att alla dumma är onda och borde dö? Knappast..

Men nu när jag har hittat orden, och kan betrakta sanningen från mitt perspektiv, måste jag berätta det. Att det skulle vara försent? I helvetet heller… genom mitt betraktande öga förändras historien och därmed sanningen.

Farlig Midsommar!

Jag hoppas att du släpper ner ditt hår.
Att du släpper ner din gard.
Att du släpper in den svenska sommarmagin.
Likt dimma en vacker sommarnatt, glider den in i ditt hjärta och fyller hela din kropp med lustkänslor och behag. Gör något oväntat, kyss med passion, älska tills luften darrar.
Farlig Midsommar..

(På Spotify: Hårgalåten )