Avdelning Död och hur jag blev en tiger i bur. Del 3.

 

Käre soldat.
 

När du läser det här är jag död.
 

… kommer det som en chock? … eller var det rent av väntat?

Kanske inser du att du aldrig kände mig egentligen.
Eller inser du äntligen att allt i livet kan förändras i ett enda hjärtslag.
För precis nyss, när ditt hjärta slog normalt, visste du inte det här.
Men nu, nu är allt förändrat. Nu slår ditt hjärta förändrat.

Mitt hjärta slår inte alls och jag önskar ingenting. Jag har inga förmaningar.
Inga löften från andra sidan graven. Ingenting.

Men ändå sitter jag här vid tangentbordet och berättar min historia.
Kanske bör jag berätta hur jag dog?
 

När jag insett vad mentalskötare Anna sagt, valde jag att åka hem. Hela min värld var upp och ner. Ni vet, när man ser krigsfilmer och bilderna fortsätter att flimra i slow motion, men hjälten i filmen hör ingenting. Bedövad. Ensam. Förvirrad. Rädd.
En känsla av att inte längre veta vem jag är, av att allt man varit tvärsäker på blåser bort.
Jag minns inte längre hur jag kom hem.
Minns ingenting annat än mitt bedövade huvud, hjärta, allt.
Jag minns att jag var på en fest, med mitt blå armband gömt under tröjan. Jag minns att jag var tvungen att se vänner i ögonen och berätta vad som hänt. Denna skam som inte liknar någon annan;

Jag tänkte dö utan att berätta något för någon.
Jag tänkte på mig själv och inte på de jag sårar.
Förlåt.

Flera tog händelsen mycket personligt. Att jag gjorde det här mot alla andra än mot mig själv. Och så kändes det också efteråt. Hade jag vetat att det fanns ett liv efter döden, hade jag nog inte tagit beslutet.
Att ta livet av sig och inte lyckas är annars ett säkert sätt att förlora de sista nära vännerna man har. Helt säkert om man lyckas också i och för sig.
Jag blev brännmärkt. Förr var jag accepterad av vänner trots misshandel, våldtäkter, övergrepp, olyckor och ett trasigt hjärta. Så länge vi höll det på en armlängds avstånd.
Men det här, det kan inte tolereras, accepteras eller godtas. Jag är brännmärkt.

Någonstans i den bedövningen, som är som på film, började jag reagera på vad som pågick. Jag mindes plötsligt samtal jag haft med de andra mentalpatienterna. Som vackra nr 1 eller varför inte missförstådda nr 3, men framförallt insiktsfulle nr 7. En röd tråd började pocka på min uppmärksamhet och någonstans i min mörka grotta började jag röra på mig. Jag kopplade upp mitt medvetande mot internet och mina funderingar blev formuleringar på google.

Jag letade och läste, funderade och antecknade. Var på biblioteket och lånade mängder med böcker, hela tiden driven mot något jag först inte förstod vad det var.
Vad var det min hjärna hittat som jag inte än hade orden för?
Jag skrev en lista. En lista över alla symptom jag ärligt kunde erkänna och förstå att jag hade. Listan blev till slut en teori. Teorin blev efter mycket läsande och diskuterande så småningom en Diagnos.
Diagnosen med stort D.

Vi ber om ursäkt Ulrika. Du borde inte tagit reda på det här själv, någon borde någon gång insett det här och diagnostiserat dig med PTSD. Det är solklart. Jag ber om ursäkt för hela sjukvården. Vad behöver du nu?

Sova. Evigt sova.

Pärsen jag precis genomgått var värre än något jämförbart, greppbart. Jag hade insett.
Jag hade insett att allting hängde samman i mig.
Väldigt många gånger under arbetets gång blev jag mer eller mindre förlamad från midjan och neråt. Min kropp gjorde ALLT i sin makt för att detta inte skulle uppdagas. För att sanningen inte skulle komma upp till ytan.
För att tvingas inse övergrepp man alltid blundat för, är inget hjärnan vill.
Varken min eller din.
Och jag hade ingen aning. På fullaste allvar.
Jag har bara sällat mig till kören av alla jävlar som tycker att Ulrika; hon är inte som oss andra. Du vet, hon är ju… svår. Ja. Och arg, ledsen, sårad, upprörd och alldeles, alldeles… omöjlig.

Så jag sov. Jag jobbade hela sommaren på familjens lantställe. Slet och rev i allt jag kom över. Processade och sov.
Fick sakta upp hoppet om att nu, nu när jag hade en diagnos, då kommer allt att bli bra.
Hur många diagnoser har man inte reagerat så på? Varenda en.

Men sen kom vintern. Mörkret kröp in i varje vrå av mig.
Och jag insåg sakta att den här vintern överlever inte jag.

Lagom till vårens första ljus, var beslutet där igen. Lika solklart som förra gången.
Nej mer.
Den här gången visste jag ju att beslutet togs i affekt. Visste att jag fått upp hoppet hos några omkring mig. Att jag helt enkelt skapat utrymme för än värre besvikelse. Insett att jag förvisso är i affekt, men att jag uppenbarligen är för galen för att hantera situationen. Helt enkelt inte längre ansvarig för mina handlingar. För vem kan bestämma sånt?
Och hur tar man tillbaka det ultimata beslutet? Vad önskar man att man hade sagt? Vad önskar man att man hade gjort? Varför kommer alla önskningarna när det är för sent? Varför först när ditt hjärta slår förändrat..?

När jag var 18 år fick jag veta att en klasskompis från gymnasiet tagit livet av sig. Jag kände inte honom egentligen. Men det kändes ändå som ett slag på käften. Som när det kommer ett sånt där högt pipljud från ingenstans och tar bort hörseln i några sekunder.
Påfluget, obehagligt, märkligt, för sent.

Jag dog när jag insåg att jag bara lever på en teknikalitet. När jag insåg att jag inte vill det här, utan gör det bara för att jag lovat. Jag lever lika mycket som den uppgivna tigern på djurparken. Du ler och tar kort på tigern, men innerst inne vet du att tigern dött för länge sen. Den lever bara på lånad tid.

Så käre soldat. Mitt hjärta slår inte alls och jag önskar ingenting. Jag har inga förmaningar. Inga löften från andra sidan graven. Ingenting. För jag lever på lånad tid. Lånad av vem? Av min ork. Av styrkan i ett löfte. Av mina vänners tysta önskningar.
Av min fars kärlek som mumlar i mitt hjärta, svagt likt en sommarvarm humla bland ängsblommor. Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

(På Spotify: Awakening )

Avdelning Död och hur paniken blev ett faktum. Del 2.

Vart var vi nu igen?
Jo visst.. ni hittar mig inspärrad på Avdelning Död. Rum 2. Korridor Grön.

Man har tagit ifrån mig hälften av allt jag bar med mig, pga. självmordsrisken i sånt som tandtråd, mobilladdare och plattång.

Sjuksköterskan som tar emot mig, fnyser åt sakerna i min packning.
”Du borde bry dig mindre om ditt utseende och mer om ditt mående, förstår du väl?”
Hon behövde garanterat bry sig mer om sitt eget utseende och ge mig min tandtråd tillbaka.

Jag går och kvitterar ut en duschslang för att duscha på tid.
Annars öppnas badrumsdörren från utsidan.
Flera gånger per natt öppnas sovrumsdörren för observation.
Stressnivån har aldrig varit så hög.

Egentligen är det ganska fint på Avdelning Död. En vackert grönskande innergård, där tokiga flickor dricker låtsas-te med Molgan. Stora avskärmande glasrutor mot verkligheten, där man i timmar kan se bussen åka förbi och studera vanligt tokiga människor gå i hamsterhjulet.
Ett kreationsrum med alla tänkbara skaparprylar, som ingen rör.
Flera soffor, filtar, plantor, fikor, frånvända hjärtan och tårar.
Det jag minns skarpast, när rädslan lagt sig, var alla tunga suckar. För inne på psyket suckar folk mer än någon annanstans. Man hör långsamma steg i korridorer… och suckar.
Man vill inte vara där. Man vill inte vara här. Man vill inte.

Efter ett par dagars förvirring, lärde jag känna flera fantastiska personer. För mentalskötarna fick vi inte säga ordet självmord eller ”andra tråkigheter”, så vi började umgås istället. Som en liten flock. Spela spel, se på film, läsa tidningen, låtsas som att allt är som vanligt. God morgon och God natt.

Man försökte berätta för mig att jag visst inte ville ta livet av mig, för vad skulle min döde Far tycka om det?
”Han skulle hålla med mig så klart!”
Nollställda ansikten och omgrupperingar.

”Tar man livet av sig blir man en sten i nästa liv och det vill du väl inte bli?”
Min tur med nollställt ansikte.

Varje morgon går teamet ronden. Man blir uppdragen i sängen och träffar allt mellan 2 och 10 personer som stirrar på ens nyvakna, medicinerade ansikte.
Alla antecknar, någon knappar på en mobil:
”Hur mår vi idag då?”
”Jag mår bra”
”Men du är på psyket nu, då ska man inte säga så”
”Nähä, då kanske jag mår sådär istället?” Alla antecknar.
”Tar du dina mediciner? Sover du på natten? Vill du fortfarande dö?” Ja, ja, ja.
Alla antecknar.
”Tack så mkt Ulrika, vi ses imorgon”
Hoppas inte det.. Tankarna går till männen i grått från Momo eller kampen om tiden.
För allt påminner mer och mer om ett skådespel. Mitt på scenen byter karaktärerna monologer, i vita kläder och blå armband. I bakgrunden springer personalen, ansiktslösa och känslolösa. Jag berättar för de andra intagna att när jag överlevt mig själv, då ska jag göra en pjäs om allt på Avdelning Död.
De andra suckar.

Bide hälsar på mig, jag gråter som ett barn, otröstligt. Får äntligen en famn, äntligen någon som inte analyserar mig, han känner inte igen mig för alla mediciner.
Personalen förundras över mina tårar: ”Är du ledsen nu?”
Jag ljuger och säger nej; han sa dumma saker som gjorde mig upprörd och det har inget med min situation att göra. Personalen bestämmer att Bide inte får hälsa på fler ggr.

Inte lämplig besökare. Får patient att känna efter. Ökar dosen lugnande. Jag ler igen.

En av mentalskötarna erkänner att ledningen inte har en aning om vad de ska göra med mig, att de helt enkelt inte kan bemöta min situation.
”Vi har ju inga psykologer här, vettu. Bara läkare.” Jag ler mer.
Personalen är uppdelade i två läger.
Laget som håller på mig kallar det ”leende depression”, vackert inte sant?
Det andra laget förklarar att man inte kan skratta och vilja dö på samma gång, det måste vara ett medfött hjärnfel och en brain scan kanske skulle vara på sin plats?
Det går kalla kårar längs ryggraden, dags att rädda sig den som kan?
Jag pratar med Överläkare Längdkomplex, lovar att jag inte längre behöver vara på hans avdelning och nu förstår att det verkligen är innerligt fel på mig och att det uppenbarligen, självklart inte är hans fel. Jag förstår ju nu, att jag inte ska må så här och att jag självklart bör åka hem. Leendet går snart hela vägen bak till nacken.
Överläkare Kort-i-rocken, drar en lättnadens suck;
”Så bra Ulrika! Nu inser du att det här inte är något man kan få hjälp med”.
Jag blir utskriven på prov och åker hem för att bli färdig med det däringa mordet alla avbröt, två veckor tidigare.

Jag står i mitt kök och tittar på min plusmeny med mediciner och sprit.
Mobilen piper. Ett sms.
”Du, om du känner att du tänker ta livet av dig, så kom hit istället.”
Det är från min vackra granne. Mentalpatienten i rum 1.
Det var på håret. Jag har ingen aning om varför jag lyssnar, tänker att det måste vara ödet och åker tillbaka in. Får ett stort gråtutbrott i hallen och pratgestikulerar oavbrutet i en halvtimme. Jag har precis rätt mentalskötare som publik. ”Vill du ha en tablett eller vill du vara arg och få utlopp?”

”Jag vill för helvete vara arg och gapa!!”

Hon följer mig intensivt och allvarligt med blicken, lägger in en ny snus och nickar ibland.
Jag förklarar hela mitt dilemma. Om alla jävla idioter som världen är fylld av, min ständiga ångest och det svarta hålet som suger mig neråt. Jag förklarar att jag väl för fan är fullt kapabel att själv bestämma om jag inte vill vara med mer?! Att när det gäller allt annat i livet, då får man bestämma, men inte om det här. Jag förklarar att jag aldrig skulle ta livet av mig i affekt, utan att det är något man gör när man är lugn och samlad.
Mentalskötare Anna byter snus, tittar ut en lång stund genom fönstret och säger efter ett tag: ”Du säger alltså att du aldrig skulle ta livet av dig i affekt, inte sant?” Precis.
Hon puttar lite på snusen med tungan, som för att ladda om: ”men som jag ser det Ulrika, har du varit i affekt hela ditt liv. Vet du ens vad motsatsen är..?”

Här stannar allt i mitt huvud upp.
Jag stirrar på mentalskötare Anna och hon på mentalpatient Ulrika. Jag sätter mig ner.
Tystnaden dånar och jag vågar knappt andas. Tankarna rusar för att bemöta detta nya tankesätt.
”…men för att bevisa att jag inte varit i affekt hela mitt liv, måste jag ju leva vidare, och sen berätta om det var så eller inte?” Anna nickar.
…
Jag börjar svära, slå i sitsen och gråta. Paniken är ett faktum. Det här argumentet kommer jag ju inte runt! Hur jag än vänder och vrider på mina tidigare åsikter, så faller de om det visar sig att jag inte kan tänka klart. För då är ju även dom skapade i affekt..?

Fanfanfanfanfan. Vad gör jag nu?

Avdelning Död och hur jag hamnade där. Del 1.

Alla människor känner någon gång att de ifrågasätter livet och vår mening här.
Alla människor känner då och då att det inte är roligt att leva och att de t o m kanske inte vill vara med. Vissa kanske drar sig så långt att de helt enkelt inte vill vakna igen.

Men sen ibland, i enstaka personer, så finns det en dödslängtan. Där har ni mig.
När varje andetag gör ont och man får smått panik när man slås av tanken;
”är jag fortfarande kvar här?!”.

Denna upplevelse önskar jag ingen, den förändrar dig garanterat som individ.
Det här är min berättelse om det överlagda mordet på mig själv.

Jag minns inte när mina första självmordstankar kom, men jag vet att jag berättade för grannen när jag var 9 år att jag ville dö. Under hela min uppväxt har jag letat platser, tips, argument, information och tankeställningar kring ämnet.
Jag är inte dum, detta är inget litet beslut man tar för att man haft en jobbig eftermiddag, utan något man måste överlägga och tänka över noggrant.
April 2011 hade jag gjort det och jag var redo för att dö.
Klar med att andas, brydde mig inte mer.
Alla tankar om att man inte får göra så mot andra, försvann ut genom rutan. Alla känslor för det vackra i världen, var lika med noll.
Jag var en iskall mördarrobot: redo att avrätta.

Hur kom jag hit undrar du?
Självklart är det en alltför lång serie med händelser, som jag säkert inte själv har en klar bild över, men jag hade fått nog.
Under 2010 gick jag igenom mer än många gör på tio år; missfall, misshandel, minst 8 dödsfall i familjen, min systers förhållande krisade svårt, min bror hade cancer för andra gången, min lillebrors ögon var nästan helt döda och min man lämnade mig gråtandes med förklaringen att han helt enkelt inte orkade mer.
Oavsett vems felet är, så var 2010 droppen som fick bägaren att rinna över och när jag ställde det i förhållande till hur hela mitt liv sett ut och att min Endometrios aldrig någonsin kan försvinna, var beslutet fattat.

Här kanske du tycker att jag borde gaska upp mig? Att alla har motgångar och att efter regn kommer solsken? Absolut, det får du gärna tycka, men jag skiter i den attityden. Eftersom att jag anser av ren logisk övertygelse att livet inte är värt att leva. Så varför, om jag redan tycker att folk är idioter som kämpar, ska jag göra det med allt mitt bagage? Det är bara korkat egentligen. Men.. jag hade inte räknat med andra människors tankar i frågan.

Dagarna före min 28:e födelsedag, bestämde jag mig därför för att ta mitt liv med hjälp av mediciner och alkohol. Jag har aldrig haft något självskadebehov, så alla smärtsamma alternativ var uteslutna. Jag ville inte heller att någon stackare skulle hitta mig hängd eller smetad över gatan nedanför ett berg, därför kändes tanken på att ”somna in” som det bästa.
Jag diskade, tvättade och städade mitt hem för att känna mig ”klar” med min omgivning. Då jag isolerar mig lätt, så jag vet att det skulle dröja ett tag innan jag blev hittad och då kunde jag åtminstone lämna stället i ordning.

För dig som aldrig verkligen på riktigt velat dö, så kanske mina ord låter kalla och hårda. Men om man gråter, mår dåligt och dramatiskt ska ta livet av sig, då vill man nog bara ha en tröstande famn och hjälp. Jag ville verkligen dö… på riktigt. Då blir man rätt odramatisk och känner att man äntligen gör det man vill. Jag blev nästan munter över tanken på att äntligen slippa, att snart få vara bara ett minne..

Men i all denna röra av mina tankar, städningar och mordplaner (av mig alltså) kom jag på att jag hade en terapitid den 5:e april. Fan. Jag är för lojal.
Jag gick. Jag pratade med min terapeut som vanligt, trodde jag. Mot slutet av terapitiden säger han till mig att: ”Du, jag vill att du lovar en grej!”

… jaha?

”Lova mig bara att du kommer på nästa tid? Kan du lova det?”

Jag blinkade till av förvåning för att frågan var så enkel och jag svarade ”Absolut”, innan jag hade tänkt över det. Jag håller nämligen alltid vad jag lovar men jag skulle ju mörda samma kväll! Vad fan! Nu blev allt uppskjutet en vecka!
Denna plåga att andas så mycket luft i så många dagar. Och till råga på allt skulle jag vara tvungen att fylla år. Jävla skitterapeut som stör mig och mina planer!

Dagarna gick, jag firade min födelsedag med att se en film med en väninna. Jag minns väldigt lite av den här veckan, den gick förbi i ett töcken av väntande. Väntande på att det största beslutet i mitt liv, som hade blivit uppskjutet, äntligen skulle bli av.

Tisdagen den 12:e april gick jag som lovat till min terapitid. Jag träffade även en läkare den dagen. Hux flux var jag med remiss till psykakuten och stränga blickar med hårda käkar, pekade på mig och sa att ”du måste åka dit, förstår du det!?”
HELVETE! Här fick man för att man var snäll å lovade.

-Inihelveteslångramsamedsvordomar-

Jag fick en fullständig gråtchock när jag kom hem.
(Jag valde nämligen att gå hem och smälta detta först.)
Jag hade kommit till en punkt där jag skulle läggas in på psyket! På mentalsjukhus? Jag!? Jag är nämligen lika främmande för den tanken som du som läser just nu. Jag pratade länge med min syster den dagen, om att åka in eller inte.
Vi bestämde att jag skulle åka in nästa dag, så jag fick lugna ner mig hemma först.
Jag var nämligen absolut skiträdd över att läggas in. Det kanske är förståeligt? Vem har koll på hur psyket ser ut på insidan? Inte jag, kan jag lova.

Jag kom in till Östra Sjukhuset onsdagen den 13:e april 2011. Jag bestämde mig redan när jag satt i bilen som skjutsade mig att jag inte orkade grina och säga sorgsna ord till personalen. Utan jag säger bara som det är. Och det gjorde jag.

Efter sju timmar i väntrummet hamnade jag på avdelning 363, på det som tidigare varit Lillhagen.
Akut allmänpsykiatrisk slutenvårdsavdelning med målgruppen depression, personlighetsstörningar, ptsd och krisreaktioner.
Det satt som en smäck. 363 blir död på mobilen.
Min överlagda plan hade blivit en galen konspirationsteori och jag kunde inte sluta skratta.

 

 

 

Meddelande till Pressen

Det här pressmeddelandet har jag flitigt arbetat med under januari månad och därför inte skrivit här på länge. Men nu kan jag visa er kära läsare, vad jag pysslat med!

Kärlekens tid!

Julen.
En tid som alla har en åsikt och känsla om. Men till er som känner att de är jobbigt, påfrestande eller nedslående:

Gör då genast julen till er egen! Ta den tillbaka illa kvickt! 🙂
Det handlar om att fira vintern och njuta av det man allra helst vill!
För själva högtiden är sällan boven, utan enskilda individers val och beteende.
Jag tänker njuta i fulla drag av den maten jag vill äta, de människor jag vill umgås med
och den glädje jag vill dela. Alltid glädjen i första rummet!
Så massa julekramar till er alla och:

 

Folksjukdomen Ensamheten

Ingen av mina sjukdomar gör så ont, fysiskt eller psykiskt, som ensamheten.
Den kryper in i varenda vrå av mig och gör mig sjukare.

Jag minns att om jag i mina värsta dippar på nätterna,
hade en trygg famn att krypa in i, aldrig kände mig riktigt så dålig.
Men nu, när jag vaknar av att jag är på väg att kräkas av smärta och det är ingen där..
Då är det väldigt lätt att, halv fyra på morgonen, börja gråta i sin ensamhet.

Gråta.. något jag tillät mig själv när jag fortfarande hade min Far i livet.
Nu är fokus på ingenting bästa sättet att örfila litenheten. Ignorera känslorna.
Att bygga en hårdare mur runt mitt innersta och min smärta.
De kallar mig isprinsessan och jag förstår det. Förr kunde jag gråta lätt!
Till allt känslosamt på tv, till vackra ord i musik, när det kändes jobbigt för stunden,
det var skönt och ännu skönare efteråt.
Men nu… Nu är det som om att det gör ont när jag gråter, som om att jag gråter ångest, som om att allt bara blir värre då.

Och jag är inte den enda.
Alla dessa människor som är ensamma, som inte pratar med någon.
Som ringer fel med flit för att dela ett par ord med någon av kött och blod.
Eller som trots familj och vänner känner sig ensamma,
kanske de inte kan umgås med sig själva..? Jag älskar dock att umgås med mig själv.
Men att inte kunna välja den där famnen när den behövs är nedslående.

Sen, när jag lever lycklig i ”alla mina dar” med man och barn,
så lovar jag dyrt och heligt att bjuda in alla som känner så.
Alla som sitter ensamma på jul till exempel, gör inte det, kom till mig så hjälper jag dig städa ut ensamheten ur alla vrårna.
Och jag lovar att inte ge dig en örfil om du vill gråta utan istället
den där famnen du längtar efter och en full närvaro. Deal?

 

 

Du har Endometrios! – Va, vad för något?

Så började en av de största förändringarna i mitt liv, för trots att Endometrios är en kronisk sjukdom man kan dö av, vägrar jag skriva ”kris”.
Även om det större delen av tiden varit just det ordet som bäst kan beskriva mitt känslotillstånd och min kropp.

Så hur hamnade jag i en sjukhussäng med en läkare som förklarar för mig att min insida inte är det värsta de sett på Sahlgrenska, men… ”Ja.. det är helt enkelt inte bra Ulrika”.
Läkaren ser undvikande ner på sina trötta händer och min värld blir precis som på film, när hela världen sakta försvinner, alla ljud blir avlägsna och det känns som om jag långsamt faller bakåt i ett svart hål utan slut.
Ja, hur hamnade jag där? Då måste vi backa klockan många år..

När jag var 14 år hade jag under flera år varit trött, haft ont i kroppen och påbörjat utredningar för eventuell reumatism. Men den dagen min mens kom, glömmer jag aldrig. Ryggvärken som drabbade mig var tillräckligt för att börja gråta och få gå hem från skolan. Jag minns att Jonas, min lärare, påpekade att jag var väldigt blek i ansiktet och jag minns att jag var rädd. Rädd på riktigt.
När jag kom hem hjälpte min Mamma mig med olika tänkbara lättnader om man hade ont i ryggen, självklart hjälpte inget av detta. Sedan kom forsen. Den utplånande forsen av blod och känslor.

Jag kallar min mens för forsen för aldrig hade jag väl under dessa unga år sett så mycket blod. Månaderna byttes av och jag tycktes nästan jämt blöda och smärtorna var tillräckliga för att spy eller i värsta fall svimma.
Varför jag inget gjorde? Tvärtom, jag gjorde massor. Jag läste allt jag kunde komma över, jag provade blodminskande tabletter, jag sökte vård på ungdomsmottagningen, jag visste att något var fel men fick inte gehör av någon.
Jag kan inte minnas en menstruation som inte innefattade hemmatid, tabletter, massa vakentid på nätterna, enorma mängder kläder/lakan förstörda och alla mina fickpengar som brann upp i mensskydd.
Jag vet att när jag förklarade för en sköterska att jag på natten fick ha tre bindor i en pusselformation plus en Tampax för att ta bort det värsta flödet, så förklarade hon för mig att jag bara var överkänslig.
”Det går ju faktiskt inte lilla Ulrika, en hel mensperiod innehåller inte mer blod än en äggkopp. Du överdriver säkert för att det känns ovant och osäkert”….. jaha ja.

Tänk alla gånger jag haft blod runt hela låren, hela vägen ner till knäna, var var de vuxna då?

Jag vande mig med åren, jag lärde mig att ta mig igenom min 12 dagars mens, för att knappt hinna hämta andan och påbörja en ny vändas kaos. Lärarna och andra vuxna förklarade ju för mig att jag var stor flicka nu! Jag kan inte stanna hemma i sängen för att jag blivit kvinna, jag skulle vara stolt över denna övergång.
Stolt över den utplånande forsen.

Efter många år av att ständigt flytta sina smärttrösklar och lära sig att leva på gränsen till ständig gråt, så inser man till slut att inte längre ta upp ämnet, att detta är min lott i livet. Det dyker upp ett missfall, man tar sig igenom det, livet tuffar på, forsen fortsätter.
Sen hände det som startade förändringen till allt. Jag blev med barn, igen, med min dåvarande och vi var helt ovetande, även om allt föll på plats när jag insåg.
Insåg gjorde jag när jag en eftermiddag på folkhögskolans ensamma studentrum, fick missfall. För andra gången i mitt liv. *sopar under mattan*

Och jag blev sjuk, jag blev jättesjuk. Fasen, så blev det inte förra gången, eller? Det kanske det blev? Men fick jag blackouter då med? Kanske.. jag var ju bara 18, så jag minns inte det åtta år senare, när nästa missfall alltså äger rum.
När jag börjar bli orolig för mitt mående, ringer jag Alf. Min vän som alltid funnits. Han kör de tolv milen för att hämta mig till Göteborg och jag minns inte mycket av bilresan. Jag minns gatulampor som glider förbi i mitt mentala mörker och vakuum.
Alfs oroliga ögon och stressade röst.
När vi kommer till Sahlgrenskas Gynakut, är jag helt avtrubbad. Jag minns knappt om jag var ledsen. Jag minns bara att jag var dränerad, på alla plan.
Det gjordes undersökningar, prover och samtal. Under ultraljud upptäcktes oidentifierade skuggor som aldrig nämndes för mig och man rynkade på ögonbrynen när man förklarade att jag måste komma tillbaka nästa vecka för en mer ingående undersökning.

Jag sov mycket, tänkte lite.
Åkte tillbaka, för att få upplysningar om de oidentifierade skuggorna på ultraljudet, som jag inte visste något om, då.
Cystor.. Man satte in medicinering, man förklarade mycket lite, andra som ”visste” sa att cystor drabbar de flesta och inget att oroa sig för. Men inte den här gången. Man försökte medicinera ner mina cystor, men lyckades inte, tvärtom.
Ett halvår efter missfallet, i januari 2009, lades jag in på Sahlgrenska för operation. Operationen gick inte så bra, läkarna kämpade hårt med att låta mig få vara ”bara” en titthålsoperation och inte öppna hela buken. Flertalet olycksamma händelser under operationen förlängde den och utsatte min kropp för stora påfrestningar.
Och sen när jag vaknade i den värsta smärta jag upplevt i hela mitt liv.
Då..! Då… satt den trötte läkaren där och såg på sina händer …ja, det är helt enkelt inte bra Ulrika.
Så det är alltså så ni hittar mig, i den där sjukhussängen, dränerad, medicinerad, tom och blödande.

Ibland känns det som om att det fortfarande är där jag är. Fallande bakåt, in i tomheten. För hur inser man och tar till sig? Hur tacklar man och hoppar upp på hästen igen? Får man lägga sig ner och dö? Ja visst får man, och visst försökte jag. Men sen fann jag små ledtrådar här och där, träffade tjejerna i Svenska Endometriosföreningen och började sakta skapa förändringen.

Min Endohistoria slutar så klart inte här, det var ju kroniskt eller hur? (Konstigt att så många glömmer det trots allt.) Jag har idag flera komplicerade sammanväxningar och jobbiga medicinutredningar, kostomläggningar och väldigt mkt av det där ordet ”kris” jag gärna undviker, bakom & framför mig.

Men det här är historien om hur jag fick veta, om hur jag hamnade just där, ingen tror att de ska hamna. Var hamnar du..?

Nalle – En kärleksförklaring

Min Nalle är en Pandabjörn med trasig nos.
Jag fick honom som nyfödd av min Mormor.
Det är nog det enda verkligt fina som min Mormor gjort för mig.
För utan att inse vidden av sin gåva, gav hon mig min allra bästa vän och
soldat genom livet.
För jag har väl aldrig lekt och skrattat så mycket med någon enskild person som med
Nalle. Det finns ingen som tröstat mig så bra när jag varit ledsen och rädd.
Så precis som för alla andra barn som också haft en älskling så har han gjort sitt
jobb med högsta betyg.

Men det som skiljer min Nalle från många andras är det att han
fortfarande vaktar vid min sida.
Vi skrattar inte särskilt ofta tillsammans längre. Eller leker för den delen.
Men däremot tröstar han mig nästan varje natt. När jag vet att jag kommer att
dö för att något lurar i mörkret, eller när jag drömt mardrömmar och det inte
finns någon annan där än han, min hjälte.

Han har blivit väldigt medfaren med åren, jag har trots allt
sovit med honom varje natt i snart 30 år. Jag är helt övertygad om att han
håller ihop av ren vilja, för jag vore just ingenting utan honom. Framförallt
hade jag aldrig någonsin tagit mig till morgonens första ljus utan min lille
följeslagare. Den vita fluffiga pälsen är numera grådassig och luggsliten, han har blivit gammal och trött. Han saknar sin mun, nos och massor av sin stoppning.
Men ingenting av sitt mod.

Någon oförstående fnös föraktfullt att det var jävligt löjligt att
någon i min ålder fortfarande behöver tröst av sin NALLE!?
Men vem skulle annars dra sitt svärd i mörkret när ingen annan ser?

Sociala lögner – Ett måste i mitt liv

 
Jag ljuger varje dag.

Vareviga, varenda dag, året om – för alla utom min familj.
Mest för min skull, men även av hänsyn.
Folk vill att man ska vara den man alltid har varit, folk vill behålla sin bubbla intakt,
det blir obekvämt annars! Och jag förstår dom,
det är skitobekvämt att sitta i den här ändan också, jag lovar!
Men lögnerna förvirrar. Ingen vill höra mina tankar utom betald personal, ingen
vill möta livets tuffaste känslor och ämnen, om dom kan välja bort det. Och jag
förstår det med, alla har nog med sitt, alla har sina problem och sina bekymmer.

Men sen en dag så händer det ofattbara dig.. just du som sitter och läser nu..
du får veta av läkaren att du har visst en sjukdom,
och att du kan visst dö av den,
och vi vet inte hur vi ska hjälpa dig riktigt.
Men här, ta en Panodil… eller 600.

Så vem hjälper dig nu..?
Vem hjälper dig när du inte kan hämta ett glas vatten för att svälja ner tabletterna du fått?
Vem hjälper dig att minnas vart du egentligen skulle?

Sånt är livet, kanske du säger då. Eller ”That’s life”, som Sinatra sjunger,
när man lever en livslögn.
 

”Så vad jobbar du med?” … (*tänker* Här kan jag ju välja ärliga vägen och
säga att jag är sjukskriven. Ja, vi testar.)
”Nej, jag jobbar faktiskt inte, utan jag är heltidssjukskriven…”
”Jaha, vadådå?” … eee ”Jo jag försökte ta livet av mig i våras så nu är det
lite si och så med arbetsorken, mera kaffe?”

Nej, så kan man inte svara.. men vad ska jag säga då?
Vi pratar ju inte för att lära känna varandra längre eller för att vi bryr oss så jävla mkt.
Det är kallprat, det är meningen att kallprat ska vara kallt, jag vet det och jag förstår syftet med det. Men det är få grejer med vardagen som är så fruktansvärt outhärdliga som att ljuga på varenda liten fråga man får, varje dag, året om.

En dag när jag gick igenom Nordstan i Göteborg, så mötte jag en gammal klasskamrat som
promotade sitt företag. Jag gratulerade honom till glädjen över att leva med sin dröm,
att det är så få i vår ålder som har den möjligheten.
Då kontrade han otippat med:
”Gör du det då Ulrika? Gör du det du mest av allt vill göra?”
Utan att tänka valde jag att himla med ögonen och svara att sån tur har bara han.
Men när jag gick därifrån så insåg jag att jag hade svarat fel, för jag satsar på precis det jag
mest av allt vill och behöver. Nämligen terapi, sjukvård, kost, sömn och sjukskrivning.
Jag tar verkligen hand om mig och mina problem så mycket det bara är
möjligt av en enskild individ.

Dock tror jag nog att när nästa situation uppstår, så tar jag chansen:

”Har du gjort ngt kul sen vi sågs senast då?”
”Ja faktiskt! Jag målade en jävligt fräsig teckning i bildgruppen på psyket förra veckan,
gillar du konst?”

Medans du sätter kaffet i halsen så sjunger jag vidare på Sinatra…

 

 

 

Bloggens vara eller icke vara

Så jag har alltså valt att starta en blogg. Vilket för egen
del känns enormt otippat, det går nästan emot mina principer.
Min Far sa alltid att man inte ska ”skita i eget bo” och det genomsyrar nog hela min familj, en mycket hård gräns runt privatlivet, främst för att det är mest naturligt så för oss.

Men nu känns det som om mitt liv kommit till en extrem gräns där allt helt
enkelt blivit för hemligt.
Jag stryps snart av alla lögner och förklaringar, hänsyn och osäkerhetskänslor.
Dags att göra en fullständig U-sväng och göra något helt oväntat: Berätta allt!

Sverige har inget konstruktivt klimat för de sjukskrivna, de
kroniskt sjuka, de psykiskt trasiga, de halta & lytta. Vill man ändra på
det måste man välja att påverka, att öppna upp det jobbiga samtalet, att vädra
i smutsen.  Så här har ni mig! Mitt i skiten!
Mina två stora huvuddiagnoser är Endometrios (N80.9) och komplex eller typ II:
PTSD – Posttraumatiskt Stresssyndrom (F43.1). Jag har även en rad andra koder
(ex: F41.2, D25.9, L71.0), men huvudfokus lägger jag alltså på dessa två stora
diagnoser.

Jag fick min Endometrios-diagnos 2008 och PTSD-diagnosen
först i år, 2011. Jag upplever det som om att jag lär mig att gå varje dag, som
om att jag börjar om hela tiden.
Uttrycket ”är du född igår”, känns verkligen igen. Men vem är jag? Bakom sjukdomarna?

Jag är journalist, jag är berest, jag har körkort, jag är ung
och har flera goda relationer bakom mig. Därför har jag också blivit enormt
bitter och arg de senaste åren, över att behöva rätta mig under dessa ”koder”
som ödets lott givit mig. Tigit om min situation, i hopp om att allt bara ska
försvinna så att jag kan få fortsätta med mitt liv med strålande
förutsättningar!

Jag skulle ju bli en stjärna, nu ligger jag i soffan och ser dom dansa på TV
istället. Det är ett hårt slag mot självkänslan och självförtroendet, att före
åldern 30 bli en pensionär som jämför mediciner med andra sjuklingar istället
för att planera nästa stora radioreportage.

Jag är sjuk varje dag, året om, det förändrar en människa. Men
om livet byter utstakad väg måste man helt enkelt välja att jobba med eller
emot problemen. Det är jävligt jobbigt att jobba i motvind.
Ska jag jobba med måste jag bli tillfreds och acceptera, detta är en början.
Så vad ska jag då uppnå, rent privat, av att börja berätta min historia här?

För cirka ett år sen gick min högt älskade Far bort.
Något bland det sista han sa var: ”Skriv Ulrika! Berätta allt, berätta din historia, låt alla jävlar få veta sanningen en gång för alla!”

Så Pappa! Nu skriver vi!

Si’l vous plaît