Livsfarlig dåre.

Under fem års tid har jag varit inskriven i den slutna psykvården som en specialistpatient.

Smaka på den meningen lite.

Ni förstår… jag är en livsfarlig dåre.
Mitt ibland er alla så andas jag samma luft och äter samma mat.
Jag tittar på Melodifestivalen och handlar på Konsum.
Går på promenad och säger hejhej till grannen.

Men där i mellan, så vet jag inte vem jag ser i spegeln.
Jag vet att det är hon, som borde vara jag, eller?
Jag åker spårvagn och plötsligt vet jag inte längre var jag är eller vart jag är på väg. Eller?
Jag hör ljud som inte finns och ser saker som inte syns.
Jag träffar bekanta, kramas och pratar om vädret, skrattar högt, pratar tvärsäkert, är tydlig och käck.

Men jag vill inte.
Jag vill inte skratta högt, prata tvärsäkert eller vara tydlig och käck.
Jag vill vara grå, tråkig och osexig. Jag vill inte stimulera dig eller någon annan.
Jag vill läsa böcker och vara ifred.

De säger att min ovilja beror på mitt psykiska tillstånd, men det tror inte jag.
Jag tror att världen är en falsk, ytlig och många gånger meningslös plats och jag vill inte vara med i den kaotiska leken.

Nu tror du kanske att jag menar självmord igen? Men nej.
Just nu har jag den biten under kontroll och avdelning död är långt borta. Men bara för att jag funnit mening i min egen vardag och med mitt liv, så betyder det inte att jag anser att alla andra är underbara samtidigt.

Nu tappar jag bort mig i meningslöst gnäll. Det jag i alla fall försöker komma fram till och berätta för dig, kära läsare, är att denna dåre numer är utskriven från den slutna psykvården som specialistpatient.
Jag går inte längre hos den långa raden terapeuter och psykläkare.

Skönt! Grattis! Vad roligt! Heja mig!

Jo..
Jag känner mig bara så liten och vilsen. Du förstår, när jag var barn och fantiserade om framtiden, så var det inte livsfarlig dåre som stod överst på önskelistan.
Jag ville bli operasångerska. Eller kassörska. Det som insetts genom åren av terapi och behandlingar, är att det ofta är dåren som har läget under kontroll. För när jag känner att jag inte vet vem jag är eller vart jag ska, så har jag egentligen inte så fel… eller?

Det är först när man vågar släppa taget mentalt om allt man trodde var sant, allt man trodde att man var och allt man suttit och väntat på, som livet som hela tiden funnits där kan kliva fram och presentera sig. Men inför denna sanning, känner jag mig liten och vilsen. Jag vill krypa in, ner och tillbaka till det jag känner och vet. Vanans makt.

Men visst kan jag se tillbaka och vara stolt över mitt jättearbete. Hur mycket bättre mitt liv är idag. Nu går jag i vanlig traumabehandling privat.
Lever mer och mer mitt liv precis som jag vill och borde.

Men jag kommer alltid att vara en vilsen, livsfarlig dåre som egentligen inte alls är vilse. Mitt ibland er alla.